Ett år sen min man och jag började träffas...Shit va tiden går. Vilken berg o dalbana de har varit! Minst sagt... Så mycke som vi gått igenom förstår jag inte hur vi lyckats hålla ihop så länge. Är det de som är kärlek? Jag hoppas väl på de iaf...Dock säger nåt mig att vi inte kommer hålla ihop hur länge som helst. Känns som vi glidit ifrån varann så mycke. Eller så är de bara jag som stänger in mig. Vet inte om han känner likadant som jag, om att vi glidit ifrån varann. Jag kan ha en tendens till att göra så. Se saker som inte finns, å helt missa saker som faktiskt finns...
Jaja, de visar sig väl, eller hur?

Nej, ska ägna mig lite åt Ally McBeal nu.


Bye